För lite mer än två månader sen låg jag i en hög i soffan skakande av hysterisk gråt. Jag var så rädd. Så rädd att jag inte kan förklara, jag kan knappt själv förstå så här i efterhand. Jag har aldrig någonsin upplevt en sådan ångest, en sådan rädsla. Jag klarade operationen och nu, lite mer än två månader senare har jag full rörlighet i knäet och jag har fått klartecken att träna på. Den lycka och lättnad jag kände igår när jag gick från sjukgymnasten igår är svår att förklara. För dom här två månaderna efter operationen har haft stunder med frustration och hopplöshet. Men jag har klarat det och det är så otroligt skönt att känna att det lönade sig att kämpa. /tiny