Har haft en höst fylld av stress och nu, nu händer ingenting. Det är kanske inte helt sant att det inte händer någonting, men om man jämför med hösten, ja då känns det så. Som att det inte händer någonting. Varje gång jag stressat mycket blir det samma sak, jag tänker att så här kan jag inte hålla på. Aldrig mer så här mycket stress. Så kommer det sig att jag börjar ta det lugnt i några veckor innan cirkusen är igång igen. Fast den här gången är annorlunda, jag menar det. Jag försöker landa i allt som har hänt i höst, tillåta mig själv att känna efter. Jag känner hur det gör mig gott och att jag börjar hitta energi igen, jag hittar tillbaka till mig själv. Jag hittar styrkan att inse att en del människor inte är värda att lägga energi på, istället glädjs jag åt fina människor som mitt i kaos får mig att le.

Det är helt enkelt dags att våga känna men ändå tänka positivt. Jag har så mycket. Bara tanken av det får mig att le.


Varje gång jag går in på youtube är den här låten på första sidan, jag älskar den och lyssnar minst 10 gånger.

Igår bakade jag världens godaste bröd med mamma och tre av mina syskonbarn. Jag och mamma började av någon anledning prata om det här klippet som för övrigt är sanslöst roligt. Det slutade med att jag sjöng på eländet och det dröjde inte länge innan dom två yngre pojkarna sprang runt och sjöng Äääär du vaaaken Lars. Dom två yngre killara hittade munspelet och det gav mig en idé.  Munspel i julklapp till minsta pojkarna kanske? hihihi. Kärlek till alla fyra syskonbarn som är dom coolaste, bästa ungarna som finns :)

/tiny