På gymmet jag tränar finns barnpassning således kan det ibland springa ungar i omklädningsrummet. Det gör mig inget men idag passerades någon slags gräns. Jag står och duschar när en unge kommer in och pekar på mig och säger vaaad göööör duuuu? Föräldern har noll koll på sitt barn och märker för övrigt inte ens att båda barnen en stund senare drar från omklädningsrummet. Jag har inget emot barn och kalla mig känslig men när jag är naken har jag inte lust att förklara för en främlings unge att jag duschar. Att nej ,i det där rummet är det inte dusch det är en bastu. Och ja det här är en dusch. Är det för mycket begärt att föräldern håller ett öga på sina/sitt barn i de fem minuter som det tar att byta om? För jag kan inte tänka mig att det skulle vara en nöjd förälder om barnpassningen inte höll koll på deras ungar!
Det enda som är värre är främlingar som bestämmer sig för att börja småprata med någon som är naken. Nej, jag har inte lust att samtala med okända människor när jag är naken inte heller lära någons barn om duschutrymmen! Så är det med det!
Dagens bästa är återlämnade skor.
/tiny

Jag blir så trött på människor, människor som är så uppfyllda av sig själv att de tror att de världens mittpunkt. Människor runt omkring spelar ingen roll och ordet hänsyn har de aldrig använt de vet antagligen inte ens vad det betyder. Människor som vid minsta motgång ställer till en scen, och vägrar lyssna på en lösning eller förklaring för nu ska här skällas av bara fan!
En sån människa som under en hockeymatch ställer sig upp så fort det blir något som skulle kunna likna spänning, att ingen bakom ser spelar ingen som helst roll. Eller en sån människa som ska logga in på gymmet och det inte fungerar med datorn så att personalen måste hjälpa till. Snart vet hela kön vad problemet är efter högljutt protesterande och trots att denna människa inte behöver logga in på vanligt sätt och därmed kan låta andra logga in så nej. Att flytta ett steg åt sidan så att de fem som står i kö bakom kommer åt datorn finns inte på kartan. Nej, nej ska det krångla ska inte de bakom få komma in och börja träna, frågan är om denna självupptagna människa ens vet att det existerar fler människor än dem själva. Eller en sådan människa som när jag anmält mig till en grej på skolan har glömt skrivit upp mig på listan men vägrar erkänna sitt misstag och i stället lägger det på mig, hon skyller ifrån sig till den milda grad att jag kunnat börja skratta om jag inte varit så stressad inför provet.
Det är exempel på människor jag kan bli galen på, och det som retar mig än mer är att dessa självupptagna människor som antagligen aldrig gjort något gott för någon annan får mig på så fruktansvärt dåligt humör. Jag måste släppa det, kanske kan jag njuta av tanken på när karman straffar dem och sen släppa det. Men vänta det kanske också ger dålig karma?
/tiny

Efter en diskussion idag, har jag kommit på att jag längtar efter en tråkig dag. En sån där riktigt sjuhelvetes tråkig dag som man bara vill ska ta slut. Dagen ska vara så seg att man börjar fundera på att skura golvet med en tandborste för att det framstår som relativt kul, och inte ens det man roa sig med för det är redan skinande rent. Tristessen är outhärlig och det finns INGENTING att göra. Alla måsten är redan undanröjda, det är bara skit på tv och regnet vräker ner så man kan inte gå ut och göra något heller. Åååh jag längtar efter en sådan dag men jag inser att det kommer inte hända föräns jag har gått ut skolan. För så länge jag pluggar finns det alltid något man skulle kunna göra. Jag ska sätta fart och minsta ner min "to do list" en meter eller två och under tiden ska jag drömma om en dag som är så tråkig att skura golvet med en tandborste verkar spännande. Tänk vad kul!


Mina nya träningsbyxor och det golv som ska skina på min tråkiga dag!

/tiny

Jag blir så ledsen när människor inte tycker om sig själva och sin kropp. Jag är väl medveten om att det inte är så lätt att tycka om sig själv men kom igen nu, vi kan försöka? Jag har vaknat en dag tittat mig i spegeln och insett att fy f*n vad fet jag blivit. Jag tycker fortfarande inte att jag är smal, absolut inte. Men jag tänker tycka om mig själv ändå. Vissa dagar är det omöjligt, jag känner mig som en hel elefant men dom dagarna kommer faktiskt allt mer sällan. Allt handlar om hur man tänker, ingen bekräftelse i världen kan i längden lära dig själv att älska din kropp utan det börjar i ditt eget huvud. Det kan tyckas som att jag säger emot mig själv när jag tränar mer än någonsin och försöker komma i form, men jag ser det inte riktigt så. Ja, jag vill verkligen ha magrutor men det betyder inte att jag inte gillar mig själv idag. Jag gillar min kropp och den ska bara bli ännu bättre, så ser jag det. Det är så lätt att hamna i fällan att jämföra sig med andra, sluta med det. För det kommer alltid finnas någon som är smalare, har mer muskler eller vad det nu är du jämför. Ingen är perfekt men hey varför tänka på brister när man tänka på det man gillar istället.

ÄLSKA DIG SJÄLV, BECAUSE YOU ARE AMAZING JUST THE WAY YOU ARE!