Jag blir så trött på människor, människor som är så uppfyllda av sig själv att de tror att de världens mittpunkt. Människor runt omkring spelar ingen roll och ordet hänsyn har de aldrig använt de vet antagligen inte ens vad det betyder. Människor som vid minsta motgång ställer till en scen, och vägrar lyssna på en lösning eller förklaring för nu ska här skällas av bara fan!
En sån människa som under en hockeymatch ställer sig upp så fort det blir något som skulle kunna likna spänning, att ingen bakom ser spelar ingen som helst roll. Eller en sån människa som ska logga in på gymmet och det inte fungerar med datorn så att personalen måste hjälpa till. Snart vet hela kön vad problemet är efter högljutt protesterande och trots att denna människa inte behöver logga in på vanligt sätt och därmed kan låta andra logga in så nej. Att flytta ett steg åt sidan så att de fem som står i kö bakom kommer åt datorn finns inte på kartan. Nej, nej ska det krångla ska inte de bakom få komma in och börja träna, frågan är om denna självupptagna människa ens vet att det existerar fler människor än dem själva. Eller en sådan människa som när jag anmält mig till en grej på skolan har glömt skrivit upp mig på listan men vägrar erkänna sitt misstag och i stället lägger det på mig, hon skyller ifrån sig till den milda grad att jag kunnat börja skratta om jag inte varit så stressad inför provet.
Det är exempel på människor jag kan bli galen på, och det som retar mig än mer är att dessa självupptagna människor som antagligen aldrig gjort något gott för någon annan får mig på så fruktansvärt dåligt humör. Jag måste släppa det, kanske kan jag njuta av tanken på när karman straffar dem och sen släppa det. Men vänta det kanske också ger dålig karma?
/tiny