Man ska inte svära, jag ber om ursäkt men nu gör jag det ändå. Faaaaaaaaan. Bussen, den där jävla bussen förstörde min kväll. Bussen från helvetet som straffar mig för dålig karma. Jag vet inte om det är karman för att jag trots att jag sagt att jag inte ska äta sötsaker åt en chokladboll på jobbet idag och som om inte det räckte ett chokladflarn. Det skulle också kunna vara att jag hånskrattade när poncho sa en mindre smart sak om elefanter som sedan visade stämma, vad hände?!? I vilket fall så hämnades jag genom att försöka slå i henne att elefanter lägger ägg, om jag lyckas återstår att se. Nåja åter till den där jävla bussen som förstörde min kväll. Jag sitter alltså på bussen så trött att jag känner mig svimfärdig och drar en lättnadens suck när jag ser min busshållsplats närma sig. Fel, fel, fel och åter fel. Man ska aldrig ropa hej förräns man är över bäcken, eller förräns bussen stannat vid din hållplats. Tro nu inte att jag glömde att plinga, för se plinga det gjorde jag och i god tid dessutom. Chauffören, han struntade högaktningsfullt i att jag plingat, satte plattan i mattan och susade förbi min hållplats medans jag satt som ett fån och imiterade en fågelholk. Jag fick gå hem, som om inte det vore nog  så under den långa vandringen som tog MINST 10 minuter extra  hann jag fundera och insåg att detta var nog ett tecken, ett tecken på att jag inte borde strunta i min inplanerade springtur eftersom jag är svimfärdigt trött. Så därför får jag göra det ändå. Dra på mig springkläder och ge mig ut. Jag kanske borde tacka för tecknet men när jag nu säger tack, tack så himla mycket så är det tacket varken hjärtligt eller fyllt av tacksamhet utan bara ironiskt, kallt och aningens bittert.